När min älskade mormor dog för snart tio år sedan tog jag över en slags bladkaktus efter henne.
Den ser inte mycket ut för världen, växer ganska knasigt och är till förtret för det mesta för den bara står och vräker sig i ett fönster. Men en gång om året blir den förlåten för alla gamla synder då den visar sig från sin allra bästa sida - det kommer nämnligen de mest fantastiska blommor! Och jag blir lika förvånad varje år för välskött är den inte, den får sig en skvätt vatten då och då. Fast det kanske är rätt medicin...
Må så gott i sommarvärmen!
Kramar, Helene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar